Logopedi

Jag följer en kritikerrosad kriminalserie som heter Line of Duty på SVT. I morgon visas det sista avsnittet för säsong fem, och förväntan är stor. Jag blev nyfiken på vem manusförfattaren är. Det är tydligen en f.d. läkare, Jed Mercurio, som är mannen bakom verket. Det finns en intressant artikel i The Guardian där han drar paralleller mellan läkaryrket och författandet av kriminalserier. Han säger att berättelsen – narrativen – är central i båda fälten. Det är patientens berättelse som ger grunden till diagnossättningen, och det är just berättelsen som packas upp undan för undan (för utredaren och tittaren) i en kriminalserie.

Det gav mig en throwback till min ”medicinska period” i livet som jag ibland saknar. Jag är ju utbildad logoped och var länge mycket inne på att jobba med medicinsk logopedi. Där gäller det att lyssna på patienten och jämföra det man hör med det litteraturen säger om olika åkommor.

Jag var dock lite för mycket av en teoretiker för ett sådant yrke där snabbt beslutsfattande och pragmatik är ett måste. Det blev nödvändigt för mig att jobba med något annat där mina pragmatiska färdigheter kunde slipas i lugn takt. Detta har jag fått genom att jobba på en skola. Kanske är jag snart redo för vården igen? Ärligt talat har jag saknat det.

Annonser

Ain’t no spoon-feeding Siri

Så var denna arbetsdag förbi. Jag har nog efterlämnat diverse lärdomar, och en av dem kanske kommer uppskattas längre fram. Jag ekade exempelvis det en lärare i Beirut röt fram när jag var student: ”No spoon-feeding!”

Jag sa det dock tämligen lågmält och nämnde inte ens någon sked. Jag bara hänvisade eleven till en ordbok men det ogillades. Då försökte jag tipsa om SAOL på nätet. Eleven knappade in adressen, men uthålligheten tröt då det fordrades några extra klickmoment, lite scrollande och viss tankeverksamhet… Ingen av oss mådde nog bra efteråt; jag tycker det är jättesvårt med tough love, och eleven var frustrerad p.g.a. orimliga förväntningar på mig som lärare. Men det måste till. Jag är en lärare – inte Siri. I ain’t gonna spoon-feed nobody…

Surpuppa

Jag har allt som oftast glimten i ögat. Men det är lustigt hur lätt humöret kan tappas. Kom fram till jobbet en halvtimme senare än planerat samt var dålig i magen och hade därför ett mörkt åskmoln ovanför huvudet hela jobbdagen. Nu flinar jag lite åt det. Det var dessutom en elev som ville retas med mig – och det gjorde hon också – men istället för att retas tillbaka som jag brukar, sa jag bara åt henne att sluta larva sig. Då kom en annan elev fram (även han en retsticka) och gav mig en kram. Det är allt bra att de finns, barnen, i denna sura vuxenvärld…

Här är en bild på mitt älskade Säby gård.

 

Om barn

Idag är en sådan där dag då jag gråter över min barnlöshet. De dagarna kommer ibland, liksom dagarna då jag pustar ut och känner att jag är riktigt smart som inte har skaffat barn. Jag börjar uppleva det som många i min ålder gör, den där pressen och nyfikenheten hos andra. Jag ser inte någon anledning till att folk frågar när jag ska ha barn. Jag vet mycket väl själv att det är ”nu eller aldrig” som det gäller. Kanske undrar en del utav avundsjuka; de kan inte tänka sig att någon har styrkan att offra något sådant. För ett offer är det. Och fördelar med att inte har barn finns det verkligen.

Nu torkar tårarna snart. Ska dricka kaffe med min kära svägerska.

Naproxen

Härliga måndag! Vaknar med känningar av migrän och gör mig redo för ett blodprov på Capio i Viksjö. Undersköterskorna som passar upp på mig luktar cigarettrök. Fräscht!

Sedan handlar jag på älskade ICA Kvantum i Viksjö. Deras Karamellkungengodishyllor har blivit monstruösa! Men jag motstår frestelsen och köper frukostingredienser istället. Tänker att jag ska koka gröt i förväg och ha färdiga i små glasburkar i kylskåpet, toppat med kokosflingor och sötmandel. Får se hur länge den nya vanan varar. Jag ska ju försöka undvika bröd framöver, för viktens skull. Bye, bye, Gateau…😪

Någon promenad blir det inte idag, för det blåser något förskräckligt! Blir nästan yr bara av att sitta här inne och höra hur vinden blåser. Tyvärr biter inte Naproxen på väderleken.

 

Upp och ner

Idag tog jag så äntligen min promenad som planerat. Säby gård är fullt av hästar, gräs och fåglar. Såg ett rätt ambitiöst gäng fågelskådare där. De hade värsta kameralinserna och spanade. Undrar om de rentav var professionella fotografer? Säby gård skulle passa perfekt för de som plåtar modebilder. Eller varför inte någon som spelar in en musikvideo? Säby är som taget ur Vogue. Läckert. Vilt.

Efter promisen tog jag trapporna istället för hissen och när jag kom in lyfte jag min 4 kgs kettlebell några gånger. Känns som att något har hänt i kroppen! Tänk vad en timmes promis kan göra. Jag gick där och såg allt vackert till lite reggae i öronen. Underbart. Jag gör det igen!

Nu lagar jag en libanesisk maträtt för första gången. Den heter Makloube, som betyder upp-och-nervänd. Receptet hittar ni här.

Stillasittande liv

Det sägs ju att sitta är det nya röka – och sitter gör jag nästan hela tiden! Jag har gått upp 15 kg de senaste sju åren. Och sötsugen blir jag varje dag, särskilt efter en arbetsdag, vilket jag nu fattat beror på stress. En del söker tröst i alkohol, och en del i socker. Därför är det på tiden att jag ersätter den tröst som socker ger mig med endorfiner. Jag ska ta mig ut och springa en runda imorgon. Det ska bli skönt. Jag tänker springa till mitt älskade Säby gård och tillbaka.

När man sitter så mycket som jag gör får man en inblick i andra människors liv. Jag tycker mig exempelvis skönja en kollega på jobbet som flörtar med en annan kollega. Förra veckan bad hon honom om skjuts, och lät supernervös… too obvious! Hon verkar vara ganska förtjust, och han vore väl korkad om han inte fattat vinken vid det här laget. Fattar inte vad det är som tar sådan tid. För mig och Gubben gick allt supersnabbt. Vi blev ett par efter att ha träffats kanske fyra gånger. Så skönt när vissa saker sköts smidigt. Det finns så mycket som tar lång tid här i livet ändå.