Hemmafru

En dröm jag har är att bo i ett stort hus ute på landet. Huset ska ha en massa sovrum där varje barn ska ha varsitt rum. När jag var liten blev jag väldigt berörd av Barbapapas hus. Varje barbabarn (totalt 7 st) hade varsin kammare som präglades av varje barns personlighet. Vet inte varför, men det var så imponerande…

(Ska bara tillägga att jag hade ett eget rum i mitt föräldrahem. Varje syskon hade varsitt rum.)

På tal om hus och hem… Denna sommar har jag lagat mycket mat här hemma. Sådant har jag sällan tid för när jag jobbar. Jag ÄLSKAR att laga mat, att ha lägenheten för mig själv på dagarna så att jag kan städa och pynta som jag vill, och få känna mig som en KVINNA. De där återkommande scenerna i vilda västernserier, där en smutsig men vacker kvinna med långt hår välkomnar de trötta och ännu svettigare kofösarna med en kökshandduk i handen… Hon säger: ”Come in, boys! I’ve made you some roast chicken!” Jag vill vara den kvinnan.

Många skulle invända och säga att man är gammalmodig, men jag tycker så här.  Det är kvinnligt att pyssla om hemma och vara den som sköter köksdelen. Min man lagar också mat ibland, och han städar mycket. Trots det vill jag inte att han ska bära huvuddelen av den uppgiften. Jag vill ha lyxen att sköta hemmet. ”A woman needs her empire”, sa en vän en gång, och just så känner jag.

Just nu finns ingen möjlighet för mig att vara hemmafru, men jag är glad över att jag ändå kan vara det i 8 veckor per år. Det får jag skjuta upp ett tag till.

 

 

Annonser

Inte bra

Känner redan stress inför hösten och bänkar mig framför datorn allt oftare för att finna och utarbeta material för varje lektion. Är det något jag hatar så är det slumpen. Slumpen inte bra!

Det börjar bli dags för sommarlektyr ur diverse medier. Jag känner det. På med ljudbokslyssning, bara. På med någon inspirerande dokumentär på Netflix. På me’t, bara. Men jag vet vad jag kommer göra me’t. Allt kommer handla om kidsen och hur jag kan inspirera dem. Nåväl…

Inte bra. Slumpen inte bra!

 

 

Måsungen

Det var så varmt igår vid läggdags att vi öppnade fönstret till vår franska balkong lite grand. Man törs inte öppna det för mycket, för Jakobsbergs centrum är ett näste för ett växande måspack, och måsar kan flyga in i lägenheter. Varje sommar får vi ducka för rabiata måsföräldrar på vägen till svärmor, för de har sina ungar under buskarna. I lördags såg jag att de parkerat en av ungarna på gallerians tak. Den lille parveln äger hela det svarta taket, struttar omkring och badar sig i regnpölarna som bildas då och då.

I natt gjorde ungen sig väldigt påmind. Den har vuxit, likaså rösten. Den pep och pep i flera minuter. Starkt. Pipet nästlade sig in i mina drömmar och blev till en fågel som varnade andra för fara. Det måste ha blivit min undermedvetna bearbetning av Hesa Fredriks utspel igår kl. 22. Jag var den enda i hushållet som visste vad man borde göra när det lät så där, men som alla vet fick man ingen information förrän ca 7 minuter efter signalen.

Gubben fick snällt stappla sig fram till fönstret och stänga ute pipet. Vid eftertanke känner jag att jag ändå föredrar en kaxig måsunges pip framför Hesa Fredrik…. Oavsett om det är falskalarm eller inte.

En liten dröm

Jag har en liten dröm om att flytta till norra delen av New York. I våras var jag där och det var så avslappnande. Jag tänker mycket bättre när jag använder det engelska språket. Tankarna får ett flow, det är svårt att riktigt förklara. På jobbet är dock många britter och deras dialekt tycker jag är svårare att bearbeta än den amerikanska.

Nu har jag fått inspiration till hur jag ska gå tillväga för att uppnå drömmen. Att få lov att flytta till USA är inte lätt, men nu har jag i alla fall fått en pusselbit till… Kanske berättar om den längre fram.

Kram!

Poesi

En lärare i Beirut lärde mig läsa och skriva. Hon hette Najwa och jag var 22 år gammal. Innan dess kunde jag inte läsa och skriva, hävdar jag. Och det hon lärde mig läsa var poesi.

–Det måste läsas högt, sa hon. Annars fick det vara. Rätt var det var avbröt hon någon som högläste för klassen och frågade vad det nyss lästa ordet betydde. Första gången hon gjorde så gissade jag som vanligt, och gick rakt in i fällan.

Hemma i Sverige hade jag alltid kommit undan med att göra kvalificerade gissningar, men Najwa hade ingen barmhärtighet. Najwa slaktade genom att göra en retsam imitation av en själv (hon kisade nickande med ögonen mot mig, precis som jag hade gjort mot henne). Hjälp vad den människan gjorde mig skamsen! Sedan raljerade hon över det omoraliska jag skulle göra mig skyldig till efter jag tagit min examen och blivit lärare. Skulle jag fejka för eleverna också, och lära ut osanningar? frågade hon. Usch, vad jobbig hon var.

Efter den dagen vågade jag inte läsa en enda dikt (och de var långa) utan att slå upp varje okänt ord i Oxford English Dictionary (observera att uppslagsboken inte fanns digitalt; jag fick kånka på de tunga volymerna i det dammiga biblioteket). Jag skrev upp definitionerna i de små marginalerna i min ett kilo tunga antologi med drottning Elizabeth I på omslaget. Det var bara jag som hängde där i biblioteket på eftermiddagarna. Mina kursare var inte lika rädda för Najwa som jag var.

Senare upptäckte jag att Najwa inte nöjde sig med en definition eller synonym; hon ville att man skulle hosta upp flera synonymer. Ord i dikter var nämligen ofta tvetydiga, sa hon. Dikter som skrevs under vad vi idag skulle kalla diktaturer var just ofta tvetydiga för att skydda upphovsmannen. Man skrev om en katt men egentligen handlade dikten om hur usel kungen eller någon annan (mäktig och farlig) fiende i hovet var. Hon sa att dikten var som en gåta som behövde lösas för att förstås. Inget skulle tas för givet, inte ens hur orden lät rent fonetiskt. Gick orden i moll, väste de eller smälte de i munnen? Allt var en ledtråd till diktens dolda budskap.

En gång var hon riktigt arg på mig, skällde ut mig och passade på att låna ut en tung ordbok så att jag dessutom skulle lära mig skillnaden mellan att parafrasera och sammanfatta. Det var ett under att boken inte var alldeles blöt efteråt. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv.

Jag fortsatte lusläsa dikterna när jag förberedde mig för lektionerna. De andra tjejerna slarvade med förberedelserna. En gång när det bara var jag som svarade på utfrågningarna fick Najwa nog och avbröt bryskt lektionen och gick in på sitt kontor. Fastän jag var en av hennes lydigaste elever var jag definitivt inte den mest älskade. Antar att hon inte orkade höra min röst mer den dagen.

Till slut började jag fatta vad hon menade med att läsa dikter, och jag blev så fascinerad av ord att jag funderade på att vidareutbilda mig inom forensisk lingvistik. Då jobbar man inom rättsväsendet och analyserar ord hela dagarna och försöker koppla dem till brottsliga aktiviteter. En man i den akademiska bokhandeln på Bliss Street i Beirut skakade på huvudet när jag berättade om mina framtidsplaner. ”Vad ska en fin tös som du ha att göra med kriminologi?” frågade han. Konstigt nog fick han mig att ömma för mig själv och jag kom på andra tankar. Att kombinera lingvistisk med medicin lät ju lite trevligare, tänkte jag.

Poesi är fortfarande en del av mitt liv, och sättet varpå jag fick lära mig att läsa poesi där i Beirut bär jag med mig. Jag smakar på varje ord en människa yttrar. Jag läser långsamt och högt så fort jag får chansen.

Konstigt nog är det först nu som jag inser hur arabiskt det är skriva och läsa poesi.  Här får ni en länk till en sång sjungen av den libanesiska sångerskan Fairouz. Några ser henne som en sjungande poet eller skald. För många är hon definitionen av arabisk musik. Henne har jag hört sedan jag var i min mor.

Den vilda

För åtta år sedan var jag som en stormvind. Vild. Jag flyttade tillbaka till Sverige från Libanon och hade knappt någon aning om vad jag skulle göra. På bara några månader hann jag bo på fyra olika orter. Det var en jobbig tid då man inte visste hur mycket man skulle investera i relationer, för man kände sig så ostabil och nästan opålitlig. Rätt vad det var så kunde man tala om för någon ny bekant eller gammal barndomsvän som man återförenats med att man skulle flytta – igen.

Jag löste det genom att inte vara särskilt trevlig mot folk jag träffade, för då skulle ingen bli fäst vid mig, tänkte jag. Det var hemskt. Sedan skrev jag också dikter. Hjärtat var fullt med känslor och hjärnan svämmade över av engelsk litteratur. Här är en av dikterna:

”V” as in ”Void,” or ”Voyager”

I often ask,
As sceneries transform
As I take off
And leave all:
“Am I freer than the dust beneath my travel shoes
Forced heavenward when trunks land hard?”

Sighs of half-strangers learning of departure when
It should be quite a trivial matter.

I took care to give no hopes,
My heart shown hard, my tongue
All but a warm fire a cold night,
Deceitful; when confronted repentant
Barely!

The voyager runs as much to
as fro. Don’t be deceived.

The voyager strength has to move on
For she confuses
The value of friendship with that of isolation.

— 2009-08-19

Fussball

Idag är sista arbetsdagen för den här terminen. Det ska grillas och spelas brännboll, men jag hoppar det sistnämnda. Jag gjorde nämligen illa knäet förra veckan när vi spelade fotboll mot niorna. En ung nia kom mot mig i hög fart och krockade med sitt knä mot mitt… Det var visst en baggis för honom men jag satte mig på bänken direkt och gick som Zeb Macahan i ett par dagar efter det.

Min lilla insats kanske var obetydlig men vi vann alla matcher i alla fall yeeeeeeeey!