Fussball

Idag är sista arbetsdagen för den här terminen. Det ska grillas och spelas brännboll, men jag hoppar det sistnämnda. Jag gjorde nämligen illa knäet förra veckan när vi spelade fotboll mot niorna. En ung nia kom mot mig i hög fart och krockade med sitt knä mot mitt… Det var visst en baggis för honom men jag satte mig på bänken direkt och gick som Zeb Macahan i ett par dagar efter det.

Min lilla insats kanske var obetydlig men vi vann alla matcher i alla fall yeeeeeeeey!

 

 

Annonser

Håkan

Idag såg jag Håkan Juholt. På nära håll. I Skärholmen. Gubben tvivlar på att jag såg rätt. Han antar att Juholt har en jugoslavisk dubbelgångare. I Skärholmen, alltså.

Undrar vad han gjorde där?

Sport

Sport fascinerar mig. Jag såg på finalmatchen igår mellan Nadal och Wawrinka och bara gapade åt detta skådespel! Där var Nadals teknik och styrka och Wawrinkas mod och uthållighet. Det var som att se en match mellan David och Goljat. Alla jublade när Wawrinka (David) fick poäng. Det var bara det att Goljat vann – igen.

Fysisk träning och mental uthållighet. Dessa går hand i hand. Jag har vetat om det men det är först nu som polletten har trillat ner för mig. Jag inser att det är sant.

Tacksam

När jag var yngre hade jag problem med humöret. Det kunde tappas om man säger så. Rätt vad det var kände jag att jag hade rätten att skälla ut någon som gjort något fel, så som jag såg det. Familjemedlemmar protesterade mot humörsvängningarna, men jag lyssnade inte mycket på dem. Antar att det är rätt vanligt att man inte tar syskon och föräldrar på särskilt stort allvar?

Det var nog först när jag träffade min man som saker började vända. Han och hans familj visade mig att det inte var OK att visa sin ilska, och de rörde mitt hjärta. Även arbetet med barn har hjälpt mig mycket. Man får direkt feedback från barn – och ärlig sådan. Det är nog därför jag alltid kommer jobba med dem. För jag vill bara bli bättre och bättre.

Nu är jag betydligt lugnare. Det känns som att inget kan få mig att tappa humöret längre – inte ens om jag blev bemött av den värsta attityden.

Det är därför jag är så tacksam. Jag har övervunnit mitt humör. Än så länge, i alla fall.

 

Lekar

Jag håller på och kollar vad jag skulle kunna engagera eleverna i nästa vecka. Googlar ”språklekar” och får ett antal intressanta träffar, långa listor med lekar framför mig med instruktioner och allt, och plötsligt känner jag ett obehagligt sug i magtrakten för jag minns tillbaka på lekarna i skolan…

De där lekarna där vi elever instruerades att lägga oss raklånga på golvet med mera. Usch.  Jag fick alltid höra av mamma att golv är smutsiga, så det stred mot varje hjärncell i mitt lilla huvud att lägga sig där! Men jag var tvungen. Och oförutsägbarheten var väldigt jobbig för mig. Tänk om jag inte skulle förstå instruktionerna direkt, och ännu värre: Tänk om läraren skulle tala om för mig att göra något som jag inte ville göra?

Jag minns en gång då instruktionen var att en elev skulle ha ögonbindel och treva efter något som var fastspänt på någon annans kropp. Som bra var slapp jag den leken, men såg på när en av mina tjejkompisar fick slå till en kille på händerna eftersom hans hand hamnade på fel ställen ibland. Den här leken fick vi leka när vi var kanske 11 år. Usch säger jag igen. Hur tänkte lärarna egentligen?

Som vuxen med ansvar för andra barn vill jag verkligen vara noggrann med att välja lekar som alla kan känna sig bekväma med. Jag avskyr lekar som ger chansen till vissa att interagera med andra på ett olämpligt sätt. När man är i grupp och aktiviteten kallas för ”lek” kan det dessutom bli svårt för någon att stå upp för sig själv och säga ifrån. Man riskerar då att kallas överkänslig eller glädjedödare av andra, och sådant är nästan en mardröm för en ung person.

Det enda jag trivdes med när jag gick i skolan var bollekar. Och kinesiska muren. Målen i de lekarna var tydliga och fokus låg på ett fyrkantigt mål och inte på min person eller kropp.

 

Logopedi

Jag följer en kritikerrosad kriminalserie som heter Line of Duty på SVT. I morgon visas det sista avsnittet för säsong fem, och förväntan är stor. Jag blev nyfiken på vem manusförfattaren är. Det är tydligen en f.d. läkare, Jed Mercurio, som är mannen bakom verket. Det finns en intressant artikel i The Guardian där han drar paralleller mellan läkaryrket och författandet av kriminalserier. Han säger att berättelsen – narrativen – är central i båda fälten. Det är patientens berättelse som ger grunden till diagnossättningen, och det är just berättelsen som packas upp undan för undan (för utredaren och tittaren) i en kriminalserie.

Det gav mig en throwback till min ”medicinska period” i livet som jag ibland saknar. Jag är ju utbildad logoped och var länge mycket inne på att jobba med medicinsk logopedi. Där gäller det att lyssna på patienten och jämföra det man hör med det litteraturen säger om olika åkommor.

Jag var dock lite för mycket av en teoretiker för ett sådant yrke där snabbt beslutsfattande och pragmatik är ett måste. Det blev nödvändigt för mig att jobba med något annat där mina pragmatiska färdigheter kunde slipas i lugn takt. Detta har jag fått genom att jobba på en skola. Kanske är jag snart redo för vården igen? Ärligt talat har jag saknat det.