En lärare i Beirut lärde mig läsa och skriva. Hon hette Najwa och jag var 22 år gammal. Innan dess kunde jag inte läsa och skriva, hävdar jag. Och det hon lärde mig läsa var poesi.
–Det måste läsas högt, sa hon. Annars fick det vara. Rätt var det var avbröt hon någon som högläste för klassen och frågade vad det nyss lästa ordet betydde. Första gången hon gjorde så gissade jag som vanligt, och gick rakt in i fällan.
Hemma i Sverige hade jag alltid kommit undan med att göra kvalificerade gissningar, men Najwa hade ingen barmhärtighet. Najwa slaktade genom att göra en retsam imitation av en själv (hon kisade nickande med ögonen mot mig, precis som jag hade gjort mot henne). Hjälp vad den människan gjorde mig skamsen! Sedan raljerade hon över det omoraliska jag skulle göra mig skyldig till efter jag tagit min examen och blivit lärare. Skulle jag fejka för eleverna också, och lära ut osanningar? frågade hon. Usch, vad jobbig hon var.
Efter den dagen vågade jag inte läsa en enda dikt (och de var långa) utan att slå upp varje okänt ord i Oxford English Dictionary (observera att uppslagsboken inte fanns digitalt; jag fick kånka på de tunga volymerna i det dammiga biblioteket). Jag skrev upp definitionerna i de små marginalerna i min ett kilo tunga antologi med drottning Elizabeth I på omslaget. Det var bara jag som hängde där i biblioteket på eftermiddagarna. Mina kursare var inte lika rädda för Najwa som jag var.
Senare upptäckte jag att Najwa inte nöjde sig med en definition eller synonym; hon ville att man skulle hosta upp flera synonymer. Ord i dikter var nämligen ofta tvetydiga, sa hon. Dikter som skrevs under vad vi idag skulle kalla diktaturer var just ofta tvetydiga för att skydda upphovsmannen. Man skrev om en katt men egentligen handlade dikten om hur usel kungen eller någon annan (mäktig och farlig) fiende i hovet var. Hon sa att dikten var som en gåta som behövde lösas för att förstås. Inget skulle tas för givet, inte ens hur orden lät rent fonetiskt. Gick orden i moll, väste de eller smälte de i munnen? Allt var en ledtråd till diktens dolda budskap.
En gång var hon riktigt arg på mig, skällde ut mig och passade på att låna ut en tung ordbok så att jag dessutom skulle lära mig skillnaden mellan att parafrasera och sammanfatta. Det var ett under att boken inte var alldeles blöt efteråt. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv.
Jag fortsatte lusläsa dikterna när jag förberedde mig för lektionerna. De andra tjejerna slarvade med förberedelserna. En gång när det bara var jag som svarade på utfrågningarna fick Najwa nog och avbröt bryskt lektionen och gick in på sitt kontor. Fastän jag var en av hennes lydigaste elever var jag definitivt inte den mest älskade. Antar att hon inte orkade höra min röst mer den dagen.
Till slut började jag fatta vad hon menade med att läsa dikter, och jag blev så fascinerad av ord att jag funderade på att vidareutbilda mig inom forensisk lingvistik. Då jobbar man inom rättsväsendet och analyserar ord hela dagarna och försöker koppla dem till brottsliga aktiviteter. En man i den akademiska bokhandeln på Bliss Street i Beirut skakade på huvudet när jag berättade om mina framtidsplaner. ”Vad ska en fin tös som du ha att göra med kriminologi?” frågade han. Konstigt nog fick han mig att ömma för mig själv och jag kom på andra tankar. Att kombinera lingvistisk med medicin lät ju lite trevligare, tänkte jag.
Poesi är fortfarande en del av mitt liv, och sättet varpå jag fick lära mig att läsa poesi där i Beirut bär jag med mig. Jag smakar på varje ord en människa yttrar. Jag läser långsamt och högt så fort jag får chansen.
Konstigt nog är det först nu som jag inser hur arabiskt det är skriva och läsa poesi. Här får ni en länk till en sång sjungen av den libanesiska sångerskan Fairouz. Några ser henne som en sjungande poet eller skald. För många är hon definitionen av arabisk musik. Henne har jag hört sedan jag var i min mor.
