Prenumerationer

Idag har jag sagt upp två digitala prenumerationer. Jag går i tankar att växla upp till heltid (jobbar just nu 80%) men vill först se om jag ändå kan nå upp till mina sparmål genom att skära ner på fasta utgifter och på så sätt tjäna in en del av den förlorade inkomsten den vägen.

Det är lite svårt att veta vad man ska göra. Både mannen och föräldrarna når pensionsåldern inom 20 års tid och man vill ju vara förutseende och klok med sina investeringar. Samtidigt vet man att det inte finns några garantier. Jag tycker det är så lustigt när vissa pratar om framtiden som om den är helt utstakad för en.

Om jag någonsin haft en sådan föreställning (att livet kommer gå på som på räls) så blev den som bortblåst när jag praktiserade inom neurorehab. Där såg man patienter som i sina bästa år var med om traumatiska hjärnskador (t.ex. genom fallolyckor), eller fick hjärnblödningar i samband med förlossningar eller bara som en överraskning.

Annat man såg inom neurorehab var äldre människor som nått pensionsåldern och som verkade ha det väldigt förspänt. Men vad tjänade deras feta sparkapital till när de blivit dementa och deras sambos eller särbos med stor sannolikhet skulle lämna dem för någon annan rik person som inte var dement?

Katastroftänk är något jag alltid har haft, av förklarliga skäl. Men jag tror att det skyddar att vara ödmjuk inför livet. Det finns en bibelvers från en av mina favoritböcker – Jakobs brev – där det står så här:

”Ni som säger: ”I dag eller i morgon skall vi fara till den eller den staden och stanna där ett år och göra goda affärer”, ni vet inte hur ert liv blir i morgon. Ni är en dimma som syns en kort stund och sedan försvinner.” (Jakob 4:13, 14 Bibel 2000)

Det var dagens tanke. Jag får se hur det blir.

Annonser

Autofiktion

Jag har läst Linn Ullmans De oroliga i ett par dar nu, varvat med elevernas krönikor. Har bara kommit halvägs genom självbiografin.

Jag har knappt förberett för lektionerna. Orken har inte funnits. Huvudet värker och törsten är ständig.

 

 

Legend

En elev sa nå’t snällt till mig idag. Hon sa att om hon någon gång skulle bli lärare så skulle hon tala om för folk att det var på grund av mig. Hon kallade mig för en legend! Gulligt, va? Men det är egentligen barnen som är legender. Storögda, ärliga barn…

 

 

 

 

Spela mindre

Skådis är ett yrke man tänkt på länge. Hur kul som helst att prova, och man fick många tillfällen under skoltiden. Tog sedan med mig skådespeleriet utanför pjäserna och gjorde mig till och drev med folk och lät dem tro att jag var tokig. Allt bara för att jag ville låtsas att jag levde i en komedi. Och för att jag gillade den teatraliska biten. Det var väl inte det bästa för ens image, men jag brydde mig bara om dem som såg förbi masken och tyckte om den som fanns på insidan.

Men nu räcker det. Lade av den galna, hyperaktiva figuren för ett tag sedan, men den stränga rollen, den finns kvar. Nu ska den också skalas bort. Kvar blir bara jag, och det duger så bra så. Skönt att vara sig själv jämt! Det kommer.

Depp, vin och svamp

Det här är kanske andra eller tredje gången som jag går till jobbet fastän jag mått dåligt. Sedan har smärtan/illamåendet lagt sig och så har man överlevt en till arbetsdag. Börjar bli en riktig vuxenpoängsbank av det här! Det som gjorde susen igår kväll, efter en smådeppig arbetsdag av diverse orsaker, var inmundigandet av ett australiensiskt rött vin och 85%-ig mörk choklad. Jag sussade så sött efter det, t.o.m. skrattade i sömnen enligt en källa som inte vill namnges, a.k.a. Gubben.

Nu i kväll blev det inget vin, men väl chorizo och portabellosvamp. Svampen luktade egendomligt. Och så åt jag choklad. Alltid. Det blir alltid choklad.

Nu ligger jag ner under merinoullstäcket, och ett till täcke ovanpå det, och läser om bastubadandets hälsofördelar.

I morgon är en annan dag. Sov gott!

 

 

 

Idéer

Idéerna florerar men bubblar aldrig över som de gjorde förr. Låter som en gammal person när jag säger ”förr” men vet ni vad? Jag ÄR gammal, i själen.

Det eller snarare den som ger upphov till idéerna är en äldre dam från Kanada som börjat hos oss på jobbet. Jag kan bara lyssna på henne när hon berättar om de senaste rönen och vilka implikationer de kan komma att ha på samhället. Hon har helt ändrat min syn på betygsystemet, så till den grad att jag nu anser det vara oetiskt att underkänna en elev som inte kan uppnå kunskapskraven. Det eleven behöver är stöd, både i skolan och på arbetslivet. De flesta människor kan alltid göra någon nytta, någon slags arbetsinsats. Det som de inte klarar av får någon annan göra åt dem. Alla har sina styrkor och det är dessa som ska lyftas. Ingen ska behöva känna sig underkänd inom ett ämne där de inte har kapaciteten att nå till en viss nivå. Det är som att be en armlös person att lyfta tegelstenar med sina armar. Ingen ska behöva bli underkänd på det här sättet. Underbart! Jag känner mig som en bättre människa, en bättre lärare och en bättre logoped.