Omringad

Det verkar som att jag haft en del skribenter omkring mig. När jag var liten pratade pappa ofta om farfar som en skicklig hobbytecknare och poet.

En författare i Beirut som klippte sig hos pappa sa artigt till sin frisör att hans (irriterande) tvååring nog skulle bli författare en dag; jag berättade ju så många historier för mig själv framför spegeln i den där frisersalongen.

Men mina första texter i skolan var krystade. Vi en skrivuppgift som hette ‘Hemliga läxan’. Varje vecka fick vi en ny sådan läxa. Uppgiften bestod av en bild, lite bakgrundstext som skulle sätta uppgiften i ett sammanhang, och sedan en fråga följd av en uppmaning att besvara den. Hemliga läxan skrevs i ett litet häfte. På en lång bänk på högra sidan om klassrummet låg en tom GB-glassbehållare där man lämnade in sin färdiga text. Deadline var fredag. Varje vecka. Jag dröjde med att lämna in min. Kanske missade jag t.o.m. deadline några gånger, jag minns inte. Det jag mindes var ett utvecklingssamtal där Fröken riktade uppmärksamheten mot glassbyttan och sa: Titta! Någon har redan lämnat in Hemliga läxan, och det är bara onsdag. Kan inte du göra likadant?

Efter det samtalet skrev jag den längsta texten någonsin. Och sedan dess lade jag hela mitt hjärta i Hemliga läxan. Fröken hade väckt en sovande björn.

Sedan, i gymnasiet, var det flera i klassen som var bra skribenter. Jag ansågs vara en av de bättre. Men jag insåg snabbt att andra slog mig med hästlängder. Deras texter var avskalade, ungefär som Hemingways texter, och hade ett modernare språk. En viss tjej var extra mån om att skriva bra. Det var faktiskt hennes hemliga läxa som min lärare hade pekat på vid det där utvecklingssamtalet. Hon mådde inte bra, och hungrade efter bekräftelse. Efter ett tag började hennes skolnärvaro dala. Man såg till henne alltmer sällan. Men utspridda i klassrummet låg två-tre texter hon hade skrivit. Jag visste att hon hade lagt och lämnat dem där med flit, så att vi andra kunde läsa dem och tycka om dem. Så mycket betydde författarskap för henne. Jag glömmer det inte.

Många år senare tog pappa mig till några förmögna släktingar i Beirut. Det var första gången jag träffade dem. De var släktingar på min farmors sida, tror jag. En äldre dam, som verkade vara som en moster för min pappa, gick fram i vardagsrummet med sin knutna näve i sidan, precis som jag kunde göra! När pappa berättade att han skrev poesi, kontrade hon med att hon skrev mycket mer. Mycket mer.

För bara några månader sedan försökte jag mig på lite släktforskning. Länge hade jag hört att min farbror tror att vi härstammar från Iran, mer specifikt från en dynasti som hette Safaviddynastin. Alla driver lite med denne farbror, fast han förmodligen är smartare än oss alla.

Många har förmodat att jag är just iranier. En gång var det en man här i Stockholm som började prata med mig på persiska. Så säker var han på att jag var iranier. Ingen har någonsin sagt att jag ser libanesisk ut. Jo, med undantag av en taxichaufför i Beirut. En person. Indier tror att jag är från Punjab. Andra från Sydamerika. Men ingen tycker att jag ser libanesisk ut.

Så jag började tröttna på saken, att säga att ”man tror” att vi är från Iran. På mammas sida är vi armenier, det står redan klart. Men hur var det med pappas sida? Jag började googla på Safaviddynastin, som för att börja bakifrån. Sedan letade jag mig fram till en libanesisk avkomling till den och kom fram till historikern och aktivisten Muhammad Jaber Al-Safa. På pricken lik min pappa, ‘galna’ farbror och farfar. Muhammad hörde till en förmögen familj som, ja precis, SKREV mycket. Han var från samma område som min släkt i södra Libanon, och det betyder per automatik att man är släkt, i alla fall i Libanon. Det är ingen tvekan om att vi är släkt. Så det står ganska klart är jag härstammar från Iran. Men jag ska göra en dna-test också. Min vän, vars syster än genforskare, säger att det mest tillförlitliga testet på den öppna marknaden heter 23andme. Efter att jag fått testresultaten, när det står där svart på vitt, ska jag sluta säga att ”man tror” att vi härstammar från Iran. Några få kommer också få veta just vilken släkt.

Tydligen har jag varit omringad av skribenter. En fingervisning, alltså, om varför jag ofta skriver i huvudet när jag står i duschen.