Jobb i Libanon: Alimak Hek

Under mina år i Libanon hoppade jag på några jobb. De anställningarna varade en väldigt kort tid.

Det första gick ut på att hyra ut bygghissar av det svenska märket Alimak Hek. En far och son var Libanons exklusiva agenter. De samägde också en grisfarm vid sidan om, som en buffert i fall det skulle gå åt pipsvängen. Fadern såg en potential hos mig när jag en dag besökte kontoret i Antelias – en ort mittemellan Beirut och den grymma Jouniehbukten. Det var tydligt att uthyrningsföretaget var i sin vagga. Jag blev smickrad och vi utbytte nummer.

Julikriget kom. Jag åkte hem till Sverige. Mina studier var avbrutna. Skulle jag någonsin kunna återuppta dem? Jag skrev in mig på en fristående kurs i engelska på Örebro universitet. Alla mina kläder var kvar i Jounieh. Jag fick ta mig till campus i några övergivna jeans och sneakers. Föreläsningarna besökte jag sporadiskt. Jag pladdrade på om Libanon hela tiden, precis som när jag gick i lågstadiet. Den brittiske föreläsaren, som tur nog var väldigt intresserad av Mellanöstern, sa att jag var som en liten blomma som öppnade sig och stängde sig varsom. Jag dök liksom upp och sen inte.

Beslutsångesten var enorm. Skulle jag åka tillbaka? Var det värt risken? Om jag återvände skulle det innebära en sysslolöshet fram till januari. Inte så najs. Då kom jag på att sms:a ”fadern” (minns inte vad snubben hette!). Han svarade direkt och sa att de fick in en massa förfrågningar från byggherrar. Jag var verkligen välkommen att höra av mig till dem, sa han. Då så, tänkte jag. En inkomst är säkrad och jag blir inte sysslolös! Jag tog första bästa flyg tillbaka.

Flyget stannade i Rom. Skulle var där i några timmar. Jag satte mig i gaten. En arab började prata med mig. Jag frågade var han kom i från. ”Jerusalem,” sa han, och han bodde där än. Coolt, tänkte jag. Väldigt trevlig var han. Sedan gick han vidare. Till vänster om mig satt en söt dam i kanske 50-årsåldern. Hon var ljus och log lite nyfiket så där. Hon började prata med mig på engelska. Till vänster om henne satt hennes man, lika ljus och trevlig. De sa att min arabiska lät annorlunda. Det tyckte jag var lustigt att de snappade upp, eftersom de själva inte talade arabiska. De sa att de var israeler. Då fattade jag att jag satt i gaten till flyget mot Tel Aviv. Säkert avskild med en våning från gaten där Beirutresenärerna väntade på sitt. Troligen klokt.

Hade aldrig träffat israeliska judar tidigare, och det fanns ingen chans för mig att ens åka till Israel eftersom Libanon och Israel befunnit sig i krig med varandra sedan 80-talet. Det omvända gällde för dem. Det finns ju inget annat land som jag inte får åka till här i världen, så det var speciellt. I alla fall fick de veta att jag vuxit upp i Sverige och att jag valt att plugga i mitt hemland för att lära känna mina rötter. Och nu skulle jag tillbaka för att hjälpa till att bygga upp det som Israel bombat sönder, försökte jag skämta. ”There’s a lot of business now, thanks to Israel.” Helt sjukt vilket dåligt skämt jag kom med. De skrattade inte direkt, men log artigt. Vi pratade länge och väl. De bjöd mig på en kopp kaffe. Vi utbytte mejladresser och skrev till varandra några gånger. Jag från en libanesisk IP-adress och hon från en israelisk. Fattar nu i efterhand vilken farlig sits jag satte mig i genom att mejla en israel, ha ha. Jag tror hon hette Miriam. Minns bättre när jag ser folks namn i skrift.

Väl i Antelias parkerade jag utanför en djuraffär, medveten om att den k a n s k e var avsedd för djuraffärens kunder. Men det fanns inga lediga parkeringsplatser och jag kände mig redan sen. Snabbt klev jag ur bilen och letade efter byggnaden där kontoret låg. Hittade den. Gick in till kontoret med dess ikonbeklädda väggar, jungfru marior och helgon, och fick träffa sonen för första gången. Vi pratade en stund. Jag pratade mig varm om att jag kunde se framför mig hur mycket marknaden måste skrika efter nya ‘high-rise buildings’. Fadern avbröt mig vänligt och sa att det inte riktigt fanns några ‘high-rise buildings’ i Libanon. Aha, ok, tänkte jag. Men i vilket fall som helst behövdes Alimak Hek. Säkerheten på byggställningar var under all kritik. Man hade inte gått framåt en millimeter sedan Notre Dame byggdes. Billig syrisk arbetskraft stod på korta träbrädor utan säkerhetslina, vad jag minns. Alimak Heks hissar skulle visserligen bli dyrare, men säkrare. Det måste väl vara bra? tänkte jag. Vi hade våra selling points. Men varför ville man anställa mig som säljare, en nördig humanist – tjej, dessutom, i ett land där det inte fanns en enda kvinnlig byggarbetare? Jo, därför att kunderna var just män, fick jag veta. Sonen tände sin cigarett. ”Du ser bra ut,” sa han. Det skulle sälja bra. Jag gillade det inte men rörde inte en min. ”Jag vill att vi ska bli bäst i Libanon” fortsatte han. En visionär. En ambitiös ung man, men så var han också libanes. Libaneser får lära sig att de ska bli nummer ett redan på dagis. Sedan ställde jag lite frågor om detaljerna kring uthyrningen av maskinerna, hur allt funkade. Då sänkte han rösten, fast det inte fanns en kotte där (fadern hade gått ut), som om han ville dölja något. Det kändes suspekt – fishy, minst sagt, och jag började må illa. När ångesten slås på hör jag inte längre vad folk säger, så jag kan inte återberätta vad han sa. Men den övriga kommunikationen räckte för att jag skulle fatta galoppen. Jag tog med mig broschyrerna om produkten med flashiga bilder från Dubai och sa att jag skulle återkomma.

Många timmar hade gått sedan jag parkerat min bil utanför djuraffären. Mina farhågor besannades. Framför min bil stod en arg djuraffärsägare med armarna i kors. Fick ångest igen, men minns vad han sa, för det var kort och gott.

– Fattar du inte att den här är avsedd för mina kunder? Jag var inte säker, sa jag, så jag parkerade. Vad kunde jag göra för att gottgöra det hela (kanske ge honom en slant?).

– Bara använd hjärnan nästa gång, sa han. Lika överseende som många andra libaneser jag mött. Sjukt överseende.

Kort därefter ringde jag till det inrökta ikonkontoret och tackade nej till jobbet. Återgick till en sysslolös tillvaro.