Själv är bäste träl

Det där med förvärvsarbete kan vara ett nödvändigt ont – om man själv bäddar för det. Att man måste släpa sig till ett jobb man inte älskar. Ett jobb man inte älskar för att man inte ansträngt sig tillräckligt för att bli bra på det, att man inte har en talang för det eller för att man inte har en vision med det; man bryr sig inte om kunderna det ska serva eller deras behov överhuvudtaget. Föga förvånande är det väl att just denna kategori kommer finnas bland de som vi kallar för arbetstagare, till skillnad från arbetsgivare eller företagsgrundare. De bryr sig nämligen inte om att frammana vad som krävs för att driva eget. Att vara sin egen träl.

Det har på sistone blivit mycket tydligt för mig att tid är oerhört värdefullt. I 20-årsåldern var jag den största slösaren av tid. Sov bort den, kom för sent (men detta hade med ångest att göra). Jag sov bort tiden eftersom ångesten gjorde mig fysiskt utmattad; dels på grund av ren stress men också för att jag inte kunde få mig själv att laga hälsosam mat. Mitt inre skakade nämligen när jag hackade grönsaker eftersom jag kände att någon iakttog mig hela tiden. Svårt att förstå för de flesta, som tur är.

Jag kom också för sent till lektioner och möten eftersom jag hade så svår ångest inför att träffa människor och, som jag nämnt i ett tidigare inlägg, att jag kände att jag behövde underhålla andra, konstant ge mycket av mig själv för att duga. Det var inte OK att bara vara tyst och lugn. Jag skulle vara intressant, entusiastisk och bubblande. Men sett till kontentan gick mycket tid till spillo under mina 20s.

Nu har tiden blivit så värdefull för mig att jag t.o.m. sagt upp mig från en trygg anställning i coronatider. Jag stod inte ut med att se den där kategorin av människor (om än en minoritet) som bara sitter av tiden på en arbetsplats utan någon som helst passion för sitt uppdrag. Folk som aktivt sökt sig till en arbetsplats för att göra det absolut minimala (och inte ens det gjordes väl) istället för att arbeta för att få en lön. Till det kom betald skadeförsäkring, betald semester, VAB, sjukpenning, i stort sett gratis frukost, lunch, fika och mellanmål, en present till jul, presenter från elever och föräldrar, betalda kurser, betald litteratur, gratis tillgång till gymutrustning, gratis tillgång till musikinstrument, i stort sett gratis entré till muséer, teatrar och sportanläggningar, gratis alkohol vid gratis firmafester som kunde spenderas på en båt ute på skärgården, i stort sett gratis föreläsningar av gäster, ja listan kan göras lång. Allt det där fick dessa människor. De fick men gav inget tillbaka utom huvudvärk. Och det hör väl till sakens natur, att på stora arbetsplatser kommer det alltid finnas åtminstone en minoritet som inte vill ge. Men för mig duger det inte.

Ett nytt kapitel i mitt liv har börjat. Jag har inte tid för mindre än så.