Mera tystnad

Är inne på min sista semestervecka. Ser ut som att jag gjorde ett bra val av semestertid eftersom den första veckan var helt super och jag gick och badade och solade. Hör inte till vanligheterna för min del.

Så mycket har hänt inom mig inom de här tre veckorna. Gubben ser en skillnad, inte bara jag. Nya mål, nya tankebanor. Nya värderingar. Och mer tystnad. Kanske är det den avgörande delen, att jag har blivit mer eftertänksam. Att jag inte är rädd för tystnaden.

Det finns nämligen en tradition inom mammas sida av släkten. De är armenier och således mycket känsliga. Det kommer med deras artisteri. Musik, dans och konst flyter i ådrorna hos armenier, kanske i synnerhet hos armenierna från Anatolien som fördrevs i landsflykt till följd av osmanernas avgörande slag år 1915. Alltså är detta att uppträda lika självklart som att andas. Hemma skulle alla bjuda på sig, i duo, trio eller solo.

Det blev tidigt tydligt att jag hade ärvt min mammas och mormors clowniga roll i familjen. Där och då, i mitt första universum, gällde naturlagen att man alltid skulle underhålla folk omkring sig. Att verka lite korkad var ju det som var grejen – det var ju då folk började skratta.

Långt, långt senare – i 30-årsåldern – skulle jag slutligen fatta att detta beteende borde ha stannat inom hemmets trygga väggar där i Hallsberg, och absolut inte tas med exempelvis i mötet med människor som sökte vård. Gärna inte någonstans över huvud taget. För att apa sig när man är sju är något helt annat än att apa sig när man är 16 och uppåt. Det fanns alltid en molande känsla inombords över att detta beteende inte var OK. Ofta hade jag ångest sådär i 10-årsåldern och framåt efter skoldagar då jag hade varit alldeles för hyper. Jag kände att jag hade gått för långt på något sätt och bestämde mig för att jag skulle bete mig bättre nästa dag. Återfallen var många. Väl i högstadiet började jämnåriga komma med kommentarer som: ”Har du tagit något?” när jag var så där teatralisk. Jag skrattade så klart bort det. Det vara bara killarna som vågade vara så där rättframma mot mig. Och kanske irriterade de sig på att jag inte betedde mig tillräckligt flickigt, något som också åt upp mig inombords. Jag visste inte hur jag skulle få kontrollen över mig själv. Jag fattade inte att jag egentligen var rädd för att vara lugn.

Ibland var clownandet lyckat. Kamrater så väl som lärare tyckte jag var fyndig när jag såg något och kommenterade det humoristiska i saker som annars bara hade passerat dem. Och en filterfri kommentar fick en hel aula att skratta en gång på Örebro universitet. Problemet var att de kanske skrattade åt mig – eller så trodde de att jag skämtade. Jag tror de hoppades på det sistnämnda. Annars hade jag varit en sorglig typ. Det var när en lektor glatt frågade oss varför vi hade valt att läsa kursen Nationalekonomi, varpå jag svarade att alla platserna på Företagsekonomi redan var tagna.

Jag ser mekanismerna bakom det hela. Som fyra-femåring där i en fyrarummare i 80-talets Hallsberg blev jag för första gången bedömd av andra än mina föräldrar och jämförd med tre andra barn (min lillasyster och två kusiner). Och jag fick dem att klappa när jag betedde mig som en clown.  De behövde all den underhållning de kunde få, dessa 20-30-åringar som hade flytt hals över huvud från ett hjärtslitande inbördeskrig. Kanske var det kontrasten som satte ett så djupt spår i mig, skrattet som skingrade oron i den där lägenheten. Så djupt att jag där och då såg det som mitt kall att vara en entertainer. För att lätta på trycket. För att få och ge kärlek. Vad vet jag?

Nya mål, nya tankebanor. Nya värderingar. Och mer tystnad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s