Mellan Byrsta och Samzellivägen

Jag brukade se henne från sidan. Hennes 29-åriga ansikte, ljust och finnigt för hon hade torkat ansiktet med sina finniga storasystrars smutsiga handduk en gång. Innan dess hade hennes hud varit fri från finnar. Det var så hon sa i alla fall.

Kanske bidrog Lion bars till dem också. När hon unnade sig en var det som om hon reste  tillbaka i tiden. Tillbaka till en gul, fuktig värld, romantiskt suddig. 60-talets Beirut, grönskande och blått i solens glitter. Jag såg den världen i hennes ögonvrå och jag såg lejonet ryta men sa inget. Det kändes för privat på något sätt. Det var mammas stund när vi åkte på vägen mellan Byrsta och Samzellivägen.

På den vägen spelade mamma ett kassettband som tog tag i henne på ett sätt som jag heller inte ville störa. Men jag tittade på henne hela tiden. Hon spelade soundtracket till ”A star is born.” Hon trummade på ratten när The Woman in the Moon spelades och sjöng med. Alla noterna träffade hon tillsammans med Barbara Streisand. Kris Kristoffersons låtar passerade bara förbi. De var bra men ointressanta för mamma. Hon kom igång ordentligt när Queen Bee spelades. Den handlade om att kvinnan var smartare än mannen fast han själv trodde det motsatta. Mamma kändes busig när hon sjöng den, och lite arg. Hur kunde hon sjunga den så snabbt?

När vi kommit fram till Samzellivägen och närmat oss Harven, det gråa och cirkelformade lägenhetskomplexet där vi en gång bott, stannade kassettbandet och transen var över.

Lejonet var ihopknycklat. Och jag vände blicken framåt.

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s