Kollegor

Jag försöker förstå mig på relationer med andra. Det är vänskapsrelationer jag pratar om. När vet man att man är vän med någon? Och vad är förresten en vän?

Jag känner starkt för vissa. Det är ”antingen eller” med mig. Starkt för några, svagt för resten. Inget mittemellan. Jag har upptäckt, mer än en gång, att jag har missbedömt andras känslor för mig. Oftast vill jag tänka att jag betyder mer för dem än jag egentligen gör. Det händer rätt ofta. Mest på jobbet. Sällan med de jag umgås med på fritiden. De jag umgås med på fritiden är mycket tydligare med hur de känner för mig. Och det är väl inte ovanligt för någon att det är på det viset. På jobbet finns ju ofta andra motiv till att komma överens med andra. Motiv som att tjäna mer pengar, klättra högre upp på karriärstegen, suga åt sig andras kompetens för att få genvägar utan att vilja ge något tillbaka, få mer indirekt makt bland kollegor, o.s.v. Att det snälla vissa av dem gör mot en är av ovannämnda motiv – det äcklar mig.

Men vad ska jag förvänta? Har jag ens rätt att förvänta att människor på jobbet gör något av det jag anser vara goda motiv, nämligen att jobba så bra ihop som möjligt så att samhället kan betjänas på bästa sätt? Det förutsätter förstås att man är överens om vad som är det bästa för samhället, samt gemensamma värderingar kring vad som utgör ett gott förhållningssätt till medarbetare.

Jag ska inte vara förvånad över att alla inte bryr sig om detta. Men jag kommer fortsätta önska att varje person jag har att göra med blir en nära vän – en person som jag ser upp till och vet gör det som är till andras bästa.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s