Det dåliga samvetet

Nassime var bipolär. Bipolär typ 1. Hon fick elchocksbehandlingar för sådant. Hon fick en son. Och sen kom jag, hans dotter. De säger att jag liknar henne, och det gör jag, sett till utseendet. Vi är lika när blicken blir sorgsen.

Men vi är lika också vad gäller humöret. Mitt svänger inte alls lika kraftigt, men det svänger tillräckligt för att det ska ge mig bekymmer.

När jag är hyper blir jag nämligen teatralisk. Och skämtar hejdlöst. Ibland får jag andra att skratta. Ibland går jag för långt. När yran har lagt sig kommer ångesten. Minnen av pinsamma situationer jag har skapat under dagen spelas upp om och om igen.

Ja, ja. We’re getting there.