Snokar och bekanta – Del 1

Tyvärr hade Granngården och alla andra butiker i Barkarby slut på sättpotatis. Hade tänkt odla höstpotatis för att ta död på kirskålen. Nu får jag istället försöka ta upp den med en grep.

För ett par veckor sedan höll jag på och knegade på lotten som vanligt. Det var en del ”grannar” här och var som njöt av sina perfekta, bördiga lotter medan jag stångades med det meterhöga ogräset. Jag tog skottkärran till komposten en bit bort för att vältra över allt när jag plötsligt fick syn på en snok. Jag stannade och väntade ut den. Den slingrade sig till den överfulla komposten bredvid. Jag välte skottkärran och lunkade tillbaka till min lott. Min närmsta granne till höger var en libanesisk/syrisk kvinna med sin make och två små döttrar. Döttrarna sprang mellan lotterna som de brukade. Ska jag säga något om snoken? tänkte jag. Kanske borde jag varna för den…

Jag tvekade eftersom jag redan hade så många pratglada grannar där. Helst skulle jag bara slippa allt folk och bara njuta av naturen. I synnerhet ville jag slippa allt tjat om att jag har fått den värsta lotten, slippa alla förbannelser över ”mitt” äppelträd och allt tjat om att min man måste hjälpa mig att gräva. Därför ville jag inte stifta en ny bekantskap, särskilt inte med någon som kanske är en landsman. Det sistnämnda öppnade ofta vägen för en massa ovälkomna frågor, visste jag av erfarenhet.

Men moderskänslorna tog över och jag berättade om snoken. Något som jag senare skulle ångra.

Fortsättning följer…

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s