Flyktingar

Det snackas mycket hemma nu. Det har snackats om det i kanske två år, men nu har det intensifierats, snacket om att fly ”Sveriges ofrånkomliga öde.” Enligt de här hemma ser utvecklingen med kriminalitet dyster ut. Det enda alternativet, sägs det, är att flytta på sig. Och många är det som står med resväskorna packade, sägs det också. Varje vecka sticker någon svensk ut hakan och berättar att den egna familjen ska flytta till USA. Någon bekant på telefonen berättar att deras vänner har flyttat till Spanien. Senast var det rapparen Ken Ring som uttalat sig om att det kommer bli krig på Stockholms gator om 20 år. Bäst att flytta till Nairobi, ska vara hans slutsats.

De är syrianer på Gubbens sida. Det är bland dem snacket går. De är syrianer från östra Turkiet – en etnisk grupp som levt under osmanskt förtryck i hundratals år. På min mammas armeniska sida har det varit likadant, fast de bodde längre västerut i det som idag är Turkiet. Både armenier och syrianer upplevde förintelsen år 1915 – ett nytt projekt som ska ha inspirerat en österrikare som senare blev känd som en av världens mest hatade diktatorer – Adolf Hitler. Så både Gubbens och mina förfäder har upplevt förtryck och dragit slutsatsen att det varit bäst att fly någon annanstans. Att lämna hemmet. Ta sitt pick och pack och dra, om man hinner undan. Min morfar, som jag berättat om tidigare, flydde med bara kläderna på kroppen tillsammans med sina syskon.

Självbevarelsedriften i släkten är med andra ord stark. Och rädslan, den föds man med. Misstänksamheten sitter redan i det armeniska spädbarnets outvecklade hjärna.

Allt detta snack som nu florerar får mig att minnas tillbaka till en inspelning ur ett program på TV som min mormors lillebror medverkade i. Mormors lillebror, som heter Boghos Donabedian, lever i Beirut och är liksom sin bortgångne far, Setrag Donabedian, aktiv i det nationalistiska armeniska partiet Dashnak, som bildades i slutet på 1800-talet som en reaktion på ottomanskt förtryck. TV-klippet såg jag hemma hos Boghos och hans fru, som jag träffade för första gången i mitt liv  på våren 2004. Det var från när han något år tidigare samlats med andra äldre partimedlemmar i Jerevan, huvudstaden i det som återstår av Armenien. Kameran var riktad mot honom och zoomade in när han brast i gråt. Han beklagade sig över att dagens armeniska diaspora bara blivit värre, att ättlingarna till de som flydde 1915 nu nästan tvingats fly igen, bort från länderna i Mellanöstern dit deras förfäder tagit sig till fots och byggt upp hem, kyrkor och skolor. När Boghos fru såg sin man i rutan grät hon. Jag såg på henne. Maken som satt bredvid henne i vardagsrummet – han som inte grät – var som förstenad.

Det var i april som jag var på besök där, och då minns man dagen då många armenier förintades. I TV-rutan flödade bilder på lemlästade kroppar i svartvitt, bilder jag aldrig sett förut, än mindre vetat om, till vackra armeniska klagosånger. Boghos fru grät igen. Jag tittade på henne. Igen. Och tänkte på att hon måste ha sett de här bilderna i många år, för armenierna har erinrat sig detta i 100 år. TV:n hade medelklassens armenier haft tillgång till i åtminstone 50 år, så hon grät förtvivlat för kanske 50:e gången. Över samma bilder. Kanske för att hon inte tillät sig själv att glömma. Kanske med samma grundtanke som mina andra släktingar – shiamuslimerna på min fars sida – som slog sina egna hjässor varje år med svärdsegg och efteråt, när blodet börjat rinna nedför pannan, slog ännu hårdare med handflatorna så att det kom mer blod. En gång varje år, under Ashurahögtiden, så att de inte skulle glömma profeten Muhammeds barnbarns – Husseins – avrättning. År efter år. Även Hussein ska ha varit en förtryckt man.

Men jag vill inte gråta. Vill heller inte hysa agg. Och jag vill inte fly mer. Det räcker med det nu. Låt mig stå kvar. Och vinna, på mitt sätt. På plats.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s