Poesi

En lärare i Beirut lärde mig läsa och skriva. Hon hette Najwa och jag var 22 år gammal. Innan dess kunde jag inte läsa och skriva, hävdar jag. Och det hon lärde mig läsa var poesi.

–Det måste läsas högt, sa hon. Annars fick det vara. Rätt var det var avbröt hon någon som högläste för klassen och frågade vad det nyss lästa ordet betydde. Första gången hon gjorde så gissade jag som vanligt, och gick rakt in i fällan.

Hemma i Sverige hade jag alltid kommit undan med att göra kvalificerade gissningar, men Najwa hade ingen barmhärtighet. Najwa slaktade genom att göra en retsam imitation av en själv (hon kisade nickande med ögonen mot mig, precis som jag hade gjort mot henne). Hjälp vad den människan gjorde mig skamsen! Sedan raljerade hon över det omoraliska jag skulle göra mig skyldig till efter jag tagit min examen och blivit lärare. Skulle jag fejka för eleverna också, och lära ut osanningar? frågade hon. Usch, vad jobbig hon var.

Efter den dagen vågade jag inte läsa en enda dikt (och de var långa) utan att slå upp varje okänt ord i Oxford English Dictionary (observera att uppslagsboken inte fanns digitalt; jag fick kånka på de tunga volymerna i det dammiga biblioteket). Jag skrev upp definitionerna i de små marginalerna i min ett kilo tunga antologi med drottning Elizabeth I på omslaget. Det var bara jag som hängde där i biblioteket på eftermiddagarna. Mina kursare var inte lika rädda för Najwa som jag var.

Senare upptäckte jag att Najwa inte nöjde sig med en definition eller synonym; hon ville att man skulle hosta upp flera synonymer. Ord i dikter var nämligen ofta tvetydiga, sa hon. Dikter som skrevs under vad vi idag skulle kalla diktaturer var just ofta tvetydiga för att skydda upphovsmannen. Man skrev om en katt men egentligen handlade dikten om hur usel kungen eller någon annan (mäktig och farlig) fiende i hovet var. Hon sa att dikten var som en gåta som behövde lösas för att förstås. Inget skulle tas för givet, inte ens hur orden lät rent fonetiskt. Gick orden i moll, väste de eller smälte de i munnen? Allt var en ledtråd till diktens dolda budskap.

En gång var hon riktigt arg på mig, skällde ut mig och passade på att låna ut en tung ordbok så att jag dessutom skulle lära mig skillnaden mellan att parafrasera och sammanfatta. Det var ett under att boken inte var alldeles blöt efteråt. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv.

Jag fortsatte lusläsa dikterna när jag förberedde mig för lektionerna. De andra tjejerna slarvade med förberedelserna. En gång när det bara var jag som svarade på utfrågningarna fick Najwa nog och avbröt bryskt lektionen och gick in på sitt kontor. Fastän jag var en av hennes lydigaste elever var jag definitivt inte den mest älskade. Antar att hon inte orkade höra min röst mer den dagen.

Till slut började jag fatta vad hon menade med att läsa dikter, och jag blev så fascinerad av ord att jag funderade på att vidareutbilda mig inom forensisk lingvistik. Då jobbar man inom rättsväsendet och analyserar ord hela dagarna och försöker koppla dem till brottsliga aktiviteter. En man i den akademiska bokhandeln på Bliss Street i Beirut skakade på huvudet när jag berättade om mina framtidsplaner. ”Vad ska en fin tös som du ha att göra med kriminologi?” frågade han. Konstigt nog fick han mig att ömma för mig själv och jag kom på andra tankar. Att kombinera lingvistisk med medicin lät ju lite trevligare, tänkte jag.

Poesi är fortfarande en del av mitt liv, och sättet varpå jag fick lära mig att läsa poesi där i Beirut bär jag med mig. Jag smakar på varje ord en människa yttrar. Jag läser långsamt och högt så fort jag får chansen.

Konstigt nog är det först nu som jag inser hur arabiskt det är skriva och läsa poesi.  Här får ni en länk till en sång sjungen av den libanesiska sångerskan Fairouz. Några ser henne som en sjungande poet eller skald. För många är hon definitionen av arabisk musik. Henne har jag hört sedan jag var i min mor.

Annonser

Den vilda

För åtta år sedan var jag som en stormvind. Vild. Jag flyttade tillbaka till Sverige från Libanon och hade knappt någon aning om vad jag skulle göra. På bara några månader hann jag bo på fyra olika orter. Det var en jobbig tid då man inte visste hur mycket man skulle investera i relationer, för man kände sig så ostabil och nästan opålitlig. Rätt vad det var så kunde man tala om för någon ny bekant eller gammal barndomsvän som man återförenats med att man skulle flytta – igen.

Jag löste det genom att inte vara särskilt trevlig mot folk jag träffade, för då skulle ingen bli fäst vid mig, tänkte jag. Det var hemskt. Sedan skrev jag också dikter. Hjärtat var fullt med känslor och hjärnan svämmade över av engelsk litteratur. Här är en av dikterna:

”V” as in ”Void,” or ”Voyager”

I often ask,
As sceneries transform
As I take off
And leave all:
“Am I freer than the dust beneath my travel shoes
Forced heavenward when trunks land hard?”

Sighs of half-strangers learning of departure when
It should be quite a trivial matter.

I took care to give no hopes,
My heart shown hard, my tongue
All but a warm fire a cold night,
Deceitful; when confronted repentant
Barely!

The voyager runs as much to
as fro. Don’t be deceived.

The voyager strength has to move on
For she confuses
The value of friendship with that of isolation.

— 2009-08-19

Fussball

Idag är sista arbetsdagen för den här terminen. Det ska grillas och spelas brännboll, men jag hoppar det sistnämnda. Jag gjorde nämligen illa knäet förra veckan när vi spelade fotboll mot niorna. En ung nia kom mot mig i hög fart och krockade med sitt knä mot mitt… Det var visst en baggis för honom men jag satte mig på bänken direkt och gick som Zeb Macahan i ett par dagar efter det.

Min lilla insats kanske var obetydlig men vi vann alla matcher i alla fall yeeeeeeeey!

 

 

Håkan

Idag såg jag Håkan Juholt. På nära håll. I Skärholmen. Gubben tvivlar på att jag såg rätt. Han antar att Juholt har en jugoslavisk dubbelgångare. I Skärholmen, alltså.

Undrar vad han gjorde där?

Sport

Sport fascinerar mig. Jag såg på finalmatchen igår mellan Nadal och Wawrinka och bara gapade åt detta skådespel! Där var Nadals teknik och styrka och Wawrinkas mod och uthållighet. Det var som att se en match mellan David och Goljat. Alla jublade när Wawrinka (David) fick poäng. Det var bara det att Goljat vann – igen.

Fysisk träning och mental uthållighet. Dessa går hand i hand. Jag har vetat om det men det är först nu som polletten har trillat ner för mig. Jag inser att det är sant.

Tacksam

När jag var yngre hade jag problem med humöret. Det kunde tappas om man säger så. Rätt vad det var kände jag att jag hade rätten att skälla ut någon som gjort något fel, så som jag såg det. Familjemedlemmar protesterade mot humörsvängningarna, men jag lyssnade inte mycket på dem. Antar att det är rätt vanligt att man inte tar syskon och föräldrar på särskilt stort allvar?

Det var nog först när jag träffade min man som saker började vända. Han och hans familj visade mig att det inte var OK att visa sin ilska, och de rörde mitt hjärta. Även arbetet med barn har hjälpt mig mycket. Man får direkt feedback från barn – och ärlig sådan. Det är nog därför jag alltid kommer jobba med dem. För jag vill bara bli bättre och bättre.

Nu är jag betydligt lugnare. Det känns som att inget kan få mig att tappa humöret längre – inte ens om jag blev bemött av den värsta attityden.

Det är därför jag är så tacksam. Jag har övervunnit mitt humör. Än så länge, i alla fall.

 

Lekar

Jag håller på och kollar vad jag skulle kunna engagera eleverna i nästa vecka. Googlar ”språklekar” och får ett antal intressanta träffar, långa listor med lekar framför mig med instruktioner och allt, och plötsligt känner jag ett obehagligt sug i magtrakten för jag minns tillbaka på lekarna i skolan…

De där lekarna där vi elever instruerades att lägga oss raklånga på golvet med mera. Usch.  Jag fick alltid höra av mamma att golv är smutsiga, så det stred mot varje hjärncell i mitt lilla huvud att lägga sig där! Men jag var tvungen. Och oförutsägbarheten var väldigt jobbig för mig. Tänk om jag inte skulle förstå instruktionerna direkt, och ännu värre: Tänk om läraren skulle tala om för mig att göra något som jag inte ville göra?

Jag minns en gång då instruktionen var att en elev skulle ha ögonbindel och treva efter något som var fastspänt på någon annans kropp. Som bra var slapp jag den leken, men såg på när en av mina tjejkompisar fick slå till en kille på händerna eftersom hans hand hamnade på fel ställen ibland. Den här leken fick vi leka när vi var kanske 11 år. Usch säger jag igen. Hur tänkte lärarna egentligen?

Som vuxen med ansvar för andra barn vill jag verkligen vara noggrann med att välja lekar som alla kan känna sig bekväma med. Jag avskyr lekar som ger chansen till vissa att interagera med andra på ett olämpligt sätt. När man är i grupp och aktiviteten kallas för ”lek” kan det dessutom bli svårt för någon att stå upp för sig själv och säga ifrån. Man riskerar då att kallas överkänslig eller glädjedödare av andra, och sådant är nästan en mardröm för en ung person.

Det enda jag trivdes med när jag gick i skolan var bollekar. Och kinesiska muren. Målen i de lekarna var tydliga och fokus låg på ett fyrkantigt mål och inte på min person eller kropp.