Inspiration

Humöret mitt har varit rätt fluktuerande på sistone. Har flera gånger varit på väg att träffa människor och sett mig själv i spegeln och gråtit och känt att jag hellre stannar hemma. Sedan har jag ändå gått ut och varit med om saker jag inte räknat med och tänkt: ”Tänk om jag hade stannat hemma; då hade jag missat det här!” Som igår när min vän Tony bjöd med ett helt gäng till en restaurang i Hägernäs som heter Pont. Det låg vid vattnet, maten var jättegod, och det var så skönt att ha lite tjejsnack med hans fru Madde och lära känna Gubbens kompis fru Kicki lite bättre.

Jag vet inte riktigt vad det är som gör att jag tidvis känner mig nere. Delvis är det nog för att min lillasyster har börjat komma över chocken över att hennes lilla dotter har gått bort. Nu är hon i en ny sorgefas där hon gråter och är nedstämd. Jag träffade henne idag på en liten fest som Gubben anordnat. Hon var glad och sjöng, men jag vet att hon kämpar mycket också. Det är jobbigt för en storasyster att se sådant. Jag har alltid, som alla storasyskon, velat beskydda henne, men de senaste fyra åren har jag varit maktlös. Värst var det när lilla Elisabeth fick svåra kramper, och naturligtvis när hon låg död i min systers armar där på en nedervåning på Akademiska barnsjukhuset i Uppsala. Fruktansvärt. Att allt detta drabbade min lilla Elisabeth och min syster. Jag kunde inte göra någonting för att ställa saker till rätta.

Jag piggnade dock till lite mitt i dagens sorgearbete när jag upptäckte en webbsida med konst. Det är ett företag som heter Ardmore Ceramics, från Sydafrika. Lekfullheten och variationen fick mig att vilja gå en keramikkurs. Eftersom det inte ligger så nära till hands att gå en kurs just nu, tänker jag att jag får börja med att måla det jag vill skulptera, och då försöka måla enligt samma stil som Ardmore. Kanske kan jag måla Elisabeth tillsammans med några vilda djur? Jag tror ju på att hon kommer få uppstå till ett paradis på jorden där människor och vilda djur lever i frid och inte är rädda för varandra. Kanske skulle jag sedan kunna använda denna målning och göra den tredimensionell genom keramik? Det vore mycket tröstande att gå igenom alla stegen i den skaparprocessen. Min kära lilla Elisabeth, du var så vacker…

Annonser

Morfar Krikor

Omkring den här tiden för 102 år sedan var min morfar bara 2 år gammal. Han fick vara med om något mycket otäckt. Som tvååring fick han lämna Anatolien (dagens östra Turkiet) tillsammans med några familjemedlemmar. Hans föräldrar dog. Antingen blev de mördade eller så dog de på ökenvandringen mot Libanon. Han och två äldre syskon överlevde och vandrade i öknen tillsammans med andra armenier, syrianer och kurder. Många dog på vägen. Väl där växte han upp på ett katolskt barnhem.

Jag var bara 3-4 år när morfar dog, och jag minns inte riktigt honom. Men man har talat om för mig att han var öppetsinnad och noga med att man inte talade ett språk som andra inte förstod i deras närvaro. Alla skulle känna sig inkluderade. Det var väldigt stort av honom, tycker jag, att han inte lät sig övervinnas av hat. Ja, det var min morfar, som jag är stolt över.

Hemma igen

Den här resan har varit den bästa jag någonsin gjort. Jag har sett så mycket och fått så många vänner och insikter. Perspektiv på livet – det är värt mer än livet!

Det är full rulle på jobbet och känslan av otillräcklighet lurar i bakgrunden, redo att sluka en levande. Jag försöker dock stålsätta mig och vägra sluta le åt det jag faktiskt åstadkommer. Man kan inte ge 110%; man kan bara ge 100. Ska jobba lite nu… Ses!

Niacin

Fick tips av en av våra New Yorkvänner att detoxa kroppen med hjälp av ett sorts vitamin som heter niacin. Han sa att gifter sätter sig på fettet i kroppen. När man tar kanske 250 mg niacin så kommer man bli väldigt röd i huden. Det är inte farligt men det kan kännas otäckt. När man blir röd ska man träna i 20 min och sedan ska man basta en stund. Ska testa detta!

Ranch tour

Idag är vår sista dag i norra New York. Kommer sakna det enormt. Jag älskar landet, och människorna här. Vi har träffat många i alla åldrar och det har varit fascinerande att höra deras berättelser. Igår var Darin fullt upptagen med att handla boskap på onlineauktion, men idag har tar han sig tid att ta med oss på en ”ranch tour.” Han ska visa oss årets kalvar! Det är några hundra till som ska födas snart.

Igår var när vi kom hem möttes vi av familjen och vänner, som planterade grönsaker. Bella var busig och försökte få de andra två hundarna att leka, men det gick inte så bra. Det var ju rätt sent. Kvällen avslutades med rött vin och mysprat. Underbart!

Bella

Vilken tur att jag sprang på en plattnosad vovve här på farmen! Det är vår värdinnas knähund, Bella. Hon är en Shitutsu, sa de. QUE BELLA, indeed!

Det finns inte så mycket djur på farmen; några hästar, svarta kor, får och höns. Merparten av djuren (nötkreatur för att vara mer specifik) är i Kalifornien där Claggs är från ursprungligen. De flyttade hit för ett par år sedan eftersom deras tre vuxna barn hade flyttat över till New York för att arbeta ideellt. Precis som oss är paret Clagg familjemänniskor och vill ha de närmaste nära. Supermysigt!

 

Filterliv

Det är en underbar känsla att vara i USA igen. Bara ljuset är annorlunda; det är som att leva i ett Instagramfilter! Vi är alla lite jetlaggade men har ändå lyckats hålla oss vakna på landsvägarna. Vår Chevrolet ska vara en minibuss för sju personer, fast baksätet är ett skämt. Man sitter helt hopvikt där bak och får en känsla av att man sitter på ett ensitsigt straffläger. Stackars Natascha satt där mest idag. Vi var väldigt nära att köra på en skunk, och spillde kaffe i bilen. Så hittills har vi lyckats smutsa ner hyrbilen både in- och utvändigt – med Dunkinlatte och eau de skunk haha. Farmen här är fantastiskt fridfull.