Utskällningen

Med lite tur och mycket skicklighet (för man måste välja sina vänner) får man sig en rejäl utskällning vart femte år. Det är aldrig trevligt men kan bli ett välbehövligt uppvaknande.

Så här på en molnig dag som reflekteras i mitt nya armbandsur kan jag nämligen inte låta bli att erinra mig en molnig dag år 2003 eller nå’t sån’t, när min lillasyster och jag var på besök hos en jämnårig kompis och en dam som blivit någonting av hennes mentor. Jag och min syster var i Arboga (ett område där vi inte hittade) och var i telefon med damen, som var med vår kompis i hennes lägenhet. Syrran och jag skulle äta hemma hos damen.

-Gå mot Göteborgshållet, instruerade damen. Med det menade hon att vi skulle gå västerut. Syrran sa efter några ängsliga försök att hon fortfarande inte hittade, varpå damen förstod att hon måste hämta oss. Efter en stund kom damen i sin tvåsitsiga bil, upprörd och chockerad. Väl hemma i köket fick vi veta varför. För då kom den: Utskällningen.

Damen var nu ännu mer uppretad, när hon dukade till bords, över att hennes tid hade gått spillo på att hämta oss, trots att hon själv bodde i Arboga.

-Flickor, Arboga är en ANKDAMM! Kan ni inte se på solen var ni är någonstans?

Våra blickar var tomma. Sedan förklarade hon att hon själv som ung minsann hade navigerat sig igenom hela Europa med ett falskt pass. Det var bekymrande att två tjejer inte kunde hitta ens i lilla Arboga. Allt man behövde för att hitta överallt var en klocka och skuggan, menade hon.

Nu när hon fattat att vi inte dög så mycket till, fast vi hade väldigt charmiga föräldrar, lutade hon sig mot vår kompis och sa belåtet: ”Men på Beryl kan jag bara luta mig tillbaka och lita på att allt går rätt till.”

Den dagen var jag arg både på damen och Beryl. Men jag tog in allt damen sa. Hon hade rätt. Jag borde ha fattat att man kunde se på klockan var man var. Är det inte det våra GPS-appar förväntar sig också? ”Kör åt nordost mot Essingeleden” säger den innan rutten startat. Hur ska man veta vad det är om man inte har koll på sol och klocka? Och hur vet alla jagande poliser på TV alltid vartåt förövaren kör? Har de alltid koll på var solen befinner sig?

Sedan Utskällningen har skuggor och väserstreck upptagit en icke så oansenlig del av min vakna tid. Kanske kan jag till och med hitta någonstans om jag mot förmodan tappar bort min mobil. Så tack, damen, för Utskällningen!

 

Annonser

Konst

Jag har en penchant för konst, i synnerhet akvarellmålningar. Ritade mycket som liten, som alla barn och sedan tog andra intressen vid och jag glömde bort att rita annat än mina klassiska kossor, katten Gustaf, kvinnoögon och hus på kullar. Fram till årsskiftet 15/16 när jag av någon anledning laddade ner gratisappen Sketchbook på min Samsungplatta. Där och då började jag rita digitalt och följa konstnärer på Instagram.

Innan dess var min favoritkonstnär modekonstnären David Downton.  Efter mitt konstuppvaknande upptäckte jag Sheree Valentine Daines, som är den roliga violinisten Lettice Rowbothams överklassmamma. Hon gör helt makalösa oljemålningar som jag tror varje svensk bör ha i sitt hem för att motverka vinterdepressioner. Ja, då menar jag väl inramade papperskopior, för de äkta varorna är nog rätt dyra. Kolla in hennes målningar så förstår ni varför.

Den konstnär som tar priset i min lilla värld är dock en dam som är lika gammal som jag. Hon bor i Polen och heter Anna Halarewicz.  Hur hon bär sig åt för att skapa så ljuvliga modeakvareller vet jag inte. Men de berör min själ och talar till mig.

Här bjuder jag på en av mina digitala målningar som jag först hade tänkt skicka in tillsammans med en artikel till ett förlag. Sedan tänkte jag efter och ville inte få dem att tro att jag var mysko. Det fick räcka med artikeln… Med bilden försöker jag förmedla hur fruktansvärt allt vore om ingen hette något, d.v.s. om det inte fanns några substantiv. Tänkte att det skulle väcka intresse hos skolbarnen som var artikelns målgrupp. Visst är den lite otäck? 🙂

sub1

 

 

Snacksmorötter

Dag två av sjukfrånvaro och jag knaprar på Coop Änglamarks ekologiska snacksmorötter eftersom tiggandet om kramar från Gubben inte ger resultat. Han är för rädd för att bli smittad till USA-resan. Nu tänker ni kanske att jag sa att det som skulle bota denna förkylning var just jobb, men sedan förstod jag att mina kollegor inte skulle uppskatta att jag kom så här till jobbet. Man gör inte det i Sverige. Se bara på ”Min doktor”-reklamen. De bacillofobiska svenskarna kastar frukt på och försöker sjasa iväg den där hostande, huvudlöse engelsmannen FRÅN VÄNTRUMMET på vårdcentralen, så han blir så illa tvungen att besöka doktorn via en app istället. Bara det förbättrar hans hälsa!

Ja, så illa står det till på den här sidan kattegatt.

Fick förresten hem min klocka igår. En sådan kommer man i tid med. Ta en titt, vetja!

My nose

Jag har haft ett komplicerat förhållande till min näsa, måste jag erkänna. En julidag 2006 ringde mina föräldrar ner till mig i Libanon och undrade vad jag höll på med för stunden. ”Jag kollar på min näsa,” svarade jag ärligt. ”Du behöver packa din väska,” svarade de. Det som senare blev känt som Julikriget hade precis brutit ut och mina föräldrar hade ordnat att jag skulle bli eskorterad av vänner till Amman via Syrien. Landnings- och take offbanan på Beiruts flygplats hade bombats sönder av israeliska stridsflygplan. Det hade jag tydligen missat. Återstod bara sjövägen till Cypern eller bilvägen genom Syrien.

Nu har jag försonats med min näsa och gjort ett skämt av allt. Se videon och skratta med mig. #loveyournose

Böcker

Älskar dem. Böcker, alltså. Blev begeistrad när jag som student på American University of Beirut hittade Jafetbibliotekets källarvåning och fick veva fram nya hyllor med klassiker. Tillät mig själv att ha mycket ångest också på den tiden så jag blev bara stressad över hur jag skulle hinna läsa allt. Spenderade mycket pengar på böcker då, för vi var tvungna att föra anteckningar i kurslitteraturen. (En gång inspekterade läraren allas kopior för att kolla att vi kom förberedda till lektionen. Stackars slarvern, säger jag bara.) Nu när jag har mer pengar på kontot vill jag plötsligt inte spendera en krona till på böcker. Det måste finnas ett smartare sätt, tänker jag.

En av insikterna livet har gett mig är nämligen att det mesta som vi verkligen behöver kostar väldigt lite eller är gratis. Luft, vatten, sol, näringsrik mat, vänner, kläder som värmer och tak över huvudet. Och så böcker.

Därför lånar jag e-böcker på biblioteket. Det mesta finns där. Det senaste jag läste var Isabella Löwengrips och Pingis Hadenius Economista. En bra bok! Den inspirerade mig till att klicka hem ett armbandsur. Har inte haft ett sedan tonåren. Läs boken för att ta reda på varför ett sådant kan vara bra att ha. 😝

Buss 178

Sitter på bussen på väg mot Jakan, där jag bor. Har fått en förkylning och känner att det kommer bli slemhosta av det här. Finns bara tre saker som råder bot på det: te, jobb och Beefeater. Det sistnämnda värmer upp halsen och gör att jag sussar sött. Har haft sömnstörningar på sistone, och jag börjar misstänka att det kan bero på att sängen är för liten. Gubben min är en varmhjärtad själ på flera sätt. En natt blev det så illa att jag gjorde en Pippi Långstrump. Han är helt klart svalare om fötterna och det gjorde underverk med min sömn.

Idag var det en arbetskollega som bad om tips om var han kunde köpa en fin förlovningsring. Jag rekommenderade så klart stället där jag själv skaffade min: Wilhelm Petterson på Drottninggatan. Där köpte vi en roseguldring med en liten sten för sju år sedan. Gubben min fick en likadan fast utan sten. Han gick aldrig ner på knä utan vi satt på en slags bänk med en lyktstople emellan oss, och där tyckte han det var lämpligt att ställa frågan hehe. Det var den 1:a maj på Vaxholm – ett perfekt förlovningsdatum, tycker jag, för då är man alltid ledig och kan fira år efter år.

 

Hoppas han hittar något som hon kommer gilla. För mig gäller det som sjungs i sången: ”Love and marriage go together like a horse and carriage. Dad was told by mother, You can’t have one without the ooooootherrrrrr.” 😍

Kaffe

Mitt kaffe är min tröstare under dagen. Jag ser fram emot mina kaffestunder. Vem gör inte det? Jag kör för närvarande med Zoégas, lägger i två matskedar i min kaffepress, lite kanel och sedan ännu mindre kardemumma. När kaffet är färdigblandat häller jag i någon droppe vispgrädde. ”Receptet” fick jag av en kompis, och sedan dess har jag upptäckt att det ju oftast ligger kanel och kardemumma framme på kaféer.

coffee-563797_640

Själv minns jag tillbaka till ett ”coffee moment” som etsat sig fast. Det var i Paris på 90-talet, och det var nog då jag verkligen upptäckte kaffe. Vi satt högst upp på en restaurang på ett hotell som var alldeles för dyrt att bo på. Vi lyckades haffa en av lädersofforna och fick en panoramavy av Paris innerstad. Triumfbågen såg rätt liten ut. Där beställde jag en cappuccino för 50 francs (ca 100 kr på den tiden). Cappuccino är nog en bra övergång för barn som slår in på vägen till ett livslångt kaffedrickande. Chokladpulvret på kaffeskummet och mjölken/grädden är bara ett litet steg ifrån O’boy, eller hur? Man fick dessutom en liten chokladbit till kaffet där på hotellet. Det var utsökt.

Kaffet jag smakade på i Milano i höstas hade också varit en bra kompromiss för en O’boyälskande flicka. Vi gick in på en kaffebar som jag tyvärr inte minns namnet på. Den hade en massa kaffesorter. Jag beställde en kaffe med vit choklad som smakade som om man drack ett Kinderägg. Supergott!

”Kaffetåren den bästa är av alla jordiska drycker” sjöng en äldre man med många krämpor och som jag serverade kaffe för några år sedan. Ja, kanske blir det inte bättre än så här för smaklökarna. Njut av ert kaffe idag!