Vinter nolltvå

Så tillbaks till vardagen. Idag var det ett fantastiskt vinterlandskap ute. Bara man är rätt klädd är en riktig vinter en fröjd. Mörkret, kylan, frosten, ljuset och semlor… Är nästan lite ledsen för att vi har kommit halvvägs genom vintern. Den tröstar mig, påminner mig om värmen i mitt hem, i en kopp te, under ett ulltäcke…

För mig har vintern alltid varit en metafor för överlevnad. Att jag finner en sådan tröst i den ständiga kampen för överlevnad, som tvingar en till förnöjsamhet, uppfinningsrikedom och uthållighet, det talar sitt eget språk.

Kom, vinter, och lämna mig aldrig!

Annonser

Café

Jag tog en standardkaffe i Uppsala idag. Vid bordet framför mig satt tre tjejer som nog var lite äldre än jag. En av dem satt framför en laptop, och på bordet låg det en hög med barnböcker. Den blonda tjejen framför laptopen pratade mest, och det såg ut som att hon pratade om ett koncept av något slag.

Jag drog slutsatsen att de var i startgroparna att skriva en barnbok. Önskar jag suttit med dem!

Helen

Åren 2007-2009 studerade jag Bibeln med en nigeriansk kvinna som hette Helen. Hon var hårfrisörska, och på helgerna kom många afrikanska damer till henne och fixade håret. De gör så, de afrikanska damerna i Beirut. Håret drar dem samman och de får lite tjejtid ifred.

Mitt i allt fixande i salongen där hon var, satt jag och lärde henne saker. Hon brukade involvera sina kunder, också, och ville att jag skulle berätta mer för dem. Det var lite svårt för mig att ställa om och prata med en ny person. Helen märkte nog det.

Hon var speciell. Då, liksom nu, har jag svårt för att släppa in människor i mitt liv. Då kämpade jag mycket med värdelöshetskänslor och ville inte låta andra lära känna mig så att de inte skulle inse hur dålig ”egentligen” jag var. Så jag hoppade över vissa lördagar med Helen.

En gång ringde hon mig och sa: ”Stef, I NEED you.” Hon bad mig att komma, för hon tyckte jag var bra och att det jag berättade peppade henne.

Hon var flera år äldre än jag, och gift. Vi hade helt olika liv. Jag var en singel student i mitt eget hemland. Hon var utlänning i ett land där man såg ner på svarta. Hon var tuff. Det var inte jag. Hon tyckte om sig själv och var öppen om sina önskningar. En gång berättade hon att hon försökt bli gravid länge, att hon genomgått behandlingar men att inget fungerat. Det smärtade henne djupt.

Jag kunde inte förstå det då. Har inte tänkt på Helen på flera år. Men denna fredag gör jag det. Undrar om hon fixar någons hår imorgon.

Prenumerationer

Idag har jag sagt upp två digitala prenumerationer. Jag går i tankar att växla upp till heltid (jobbar just nu 80%) men vill först se om jag ändå kan nå upp till mina sparmål genom att skära ner på fasta utgifter och på så sätt tjäna in en del av den förlorade inkomsten den vägen.

Det är lite svårt att veta vad man ska göra. Både mannen och föräldrarna når pensionsåldern inom 20 års tid och man vill ju vara förutseende och klok med sina investeringar. Samtidigt vet man att det inte finns några garantier. Jag tycker det är så lustigt när vissa pratar om framtiden som om den är helt utstakad för en.

Om jag någonsin haft en sådan föreställning (att livet kommer gå på som på räls) så blev den som bortblåst när jag praktiserade inom neurorehab. Där såg man patienter som i sina bästa år var med om traumatiska hjärnskador (t.ex. genom fallolyckor), eller fick hjärnblödningar i samband med förlossningar eller bara som en överraskning.

Annat man såg inom neurorehab var äldre människor som nått pensionsåldern och som verkade ha det väldigt förspänt. Men vad tjänade deras feta sparkapital till när de blivit dementa och deras sambos eller särbos med stor sannolikhet skulle lämna dem för någon annan rik person som inte var dement?

Katastroftänk är något jag alltid har haft, av förklarliga skäl. Men jag tror att det skyddar att vara ödmjuk inför livet. Det finns en bibelvers från en av mina favoritböcker – Jakobs brev – där det står så här:

”Ni som säger: ”I dag eller i morgon skall vi fara till den eller den staden och stanna där ett år och göra goda affärer”, ni vet inte hur ert liv blir i morgon. Ni är en dimma som syns en kort stund och sedan försvinner.” (Jakob 4:13, 14 Bibel 2000)

Det var dagens tanke. Jag får se hur det blir.

Autofiktion

Jag har läst Linn Ullmans De oroliga i ett par dar nu, varvat med elevernas krönikor. Har bara kommit halvägs genom självbiografin.

Jag har knappt förberett för lektionerna. Orken har inte funnits. Huvudet värker och törsten är ständig.